Köp av administrativa tjänster av enskilda verksamheter som saknar tillstånd – vad är riskerna?

Köp av administrativa tjänster av enskilda verksamheter som saknar tillstånd – vad är riskerna?

För oss på FMF Assistans utgör juridiken grunden i vårt uppdrag. Dagligen hanterar vi olika ärenden för våra kunder och det gör att våra jurister är ständigt uppdaterade och följer branschens utveckling. Den senaste tiden har vi följt det som sker och vad det innebär för personer som köper administrativa tjänster av enskilda verksamheter som saknar tillstånd. Vi har sett vad konsekvenserna kan bli.

Vi måste belysa konsekvenserna som kan uppstå för individen

Vi vill genom denna text belysa detta då det finns risker med upplägget. Personer som i dagsläget är registrerade som sina egna anordnare och som anställer sina egna personliga assistenter, samtidigt som man ingått i ett samarbete med ett bolag som erbjuder sig att hjälpa till med administrationen av den personliga assistansen. Dessa bolag som erbjuder administrativa tjänster har sällan tillstånd att vara verksamma inom LSS-området och som följd av detta kan man som egen anordnare av sin personliga assistans drabbas av omfattande återkrav från Försäkringskassan. De administrativa bolag som hjälper personer som anordnar sin egen personliga assistans med själva administrationen av den personliga assistansen (nedan kallade ”tillståndslösa bolag” för att skilja dem från assistansanordnare och andra verksamheter som har tillstånd från IVO)

Detta innebär att om den administrativa tjänsten som egenanordnaren köper av det tillståndslösa bolaget är att bedöma som ”för likt” ett köp av personlig assistans från en assistansanordnare, så kommer den administrativa kostnaden som egenanordnaren redovisar till Försäkringskassan att bedömas som att kostnaden inte gått till köp av personlig assistans. Försäkringskassan har alltså möjlighet att fatta ett beslut att underkänna egenanordnarens administrativa kostnader om Försäkringskassan bedömer att kostnaden inte faktiskt gått till köp av personlig assistans. När Försäkringskassan fattar detta beslut innebär detta även att egenanordnaren enligt 51 kap. 20 § socialförsäkringsbalken ska betala tillbaka den ersättning som Försäkringskassan bedömt inte har gått till köp av personlig assistans.

Nedan följer en lång och detaljerad förklaring om hur man som egenanordnare av sin personliga assistans kan drabbas hårt av återkrav som följd av att man valt att köpa tjänsten av något av dessa bolag som endast utför administrativa tjänster trots att de saknar tillstånd för att bedriva assistansverksamhet.

 

 

Skrivelse FMF assistans 2024 – 02 – 28

För den som beviljats assistansersättning av Försäkringskassan är det normalt förekommande att man som assistansberättigad anlitar en assistansanordnare för att denne ska hjälpa till med skötseln av den personliga assistansen. En assistansanordnare är det som i vardagligt tal skulle kallas för ett ”assistansbolag”, och i LSS kallas den här typen av bolag för ”enskild verksamhet” eller ”enskild person” i lagtexten.

Vad som är speciellt med att anordna personlig assistans är att detta kräver tillstånd. Detta följer av 23 § LSS där det i första stycket står att en enskild person inte utan tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg (dvs. IVO) får yrkesmässigt bedriva verksamhet som avses 9 § 2-10 punkterna LSS. Eftersom personlig assistans är den insats som följer av 9 § 2 punkten LSS så innebär detta alltså att assistansanordnare behöver tillstånd för att anordna personlig assistans. Syftet med tillståndsplikten är att regeringen och riksdagen bedömt att det är en viktigt att det finns en väl reglerad och organiserad tillsyn som säkerställer god kvalitet inom LSS-området. Att göra verksamheter inom LSS-området tillståndspliktiga är en viktig del av denna tillsyn eftersom det innebär att inte vem som helst får vara verksam inom området.

När ett bolag får tillstånd att vara verksam inom LSS-området så medför detta även en mängd förpliktelser som följer av LSS. Ett exempel på en sådan förpliktelse är skyldigheten att anmäla och avhjälpa missförhållanden. Om det tillståndspliktiga bolaget inte följer sina förpliktelser kan det resultera i att tillståndet återkallas av IVO.

Den som är beviljad assistansersättning kan istället för att välja en assistansanordnare välja att låta sin hemkommun utföra den personliga assistansen, eller välja att själv anordna sin personliga assistans. När det gäller det senare så innebär detta att man själv blir arbetsgivare åt sina personliga assistenter. Detta har varit en möjlighet sen dess att LSS först träde i kraft.[1]

Kommunen och assistansanordnare följer i det stora hela samma regler enligt LSS. IVO för tillsyn över båda två på ett liknande sätt. När man anordnar sin egen assistans är systemet dock annorlunda eftersom man då enligt 23 § LSS enbart behöver göra en anmälan om detta till IVO. Den som anordnar sin personlig assistans har inte samma förpliktelser som kommunen eller vanliga assistansanordnare. Detta följer av att LSS tillsynregler riktar sig mot kommuner och tillståndspliktiga verksamheter. Det framgår exempelvis i 26 f § LSS framgår att IVO inte kan förelägga de som anordnar sin egna personliga assistans att avhjälpa brister.

Den 4 september 2023 publicerade Försäkringskassan en rapport vid namn ”Analys av utvecklingen av egna arbetsgivare inom assistansersättningen”[2]. Denna rapport fokuserade på ett nytt fenomen som Försäkringskassan observerat där personer som anordnar sin egna personliga assistans anlitade ett bolag som erbjöd administrativa tjänster till den assistansberättigade. Dessa bolag hade inte tillstånd från IVO enligt 23 § LSS, men kunde ändå erbjuda omfattande tjänster till den som anordnar sin egen assistans. Försäkringskassan konstaterade i sin rapport att dessa tillståndslösa bolag kunde erbjuda tjänster som omfattade allt som en assistansanordnare med tillstånd gör.

Dessa administrativa bolag som hjälper personer som anordnar sin egen personliga assistans med själva administrationen av den personliga assistansen (hädanefter kommer vi att kalla dem för ”tillståndslösa bolag” för att skilja dem från assistansanordnare och andra verksamheter som har tillstånd från IVO) har även identifierats av IVO som en risk för assistansberättigade. I IVO:s rapport från oktober 2020 vid namn ”Förslag till åtgärder gällande oseriösa anordnare”[3] har denna typ av verksamhet identifierats som en risk för de som anordnar sin egen personliga assistans (vi kommer hädanefter att kalla personer som gör detta för ”egenanordnare” för att särskilja dem från de som låter sin assistans anordnas av en assistansanordnare eller kommunen).

Vad vi dock ser är att varken Försäkringskassan eller IVO i tydliga ordalag faktiskt identifierat varför dessa tillståndslösa bolag är farliga för egenanordnare. Detta trots att det från vårt perspektiv framstår som uppenbart att egenanordnaren tar enorma ekonomiska risker om denne avtalar om administrativa tjänster från ett tillståndslöst bolag.

För att förstå varför man som egenanordnare utsätter sig för risk när man köper tjänster från tillståndslösa bolag så behöver man först förstå vad assistansersättning egentligen är.

När man beviljas assistansersättning från Försäkringskassan så har man beviljats ett ekonomiskt bidrag som är öronmärkt för köp av assistansersättning. Detta framgår av 1 kap. 1 § socialförsäkringsbalken, där det framgår att lagen innehåller bestämmelser om sociala försäkringar samt andra ersättnings- och bidragssystem. När man beviljas assistansersättning så beviljas man alltså inte personliga assistenter, utan man beviljas en ekonomisk ersättning för köp av personliga assistenter.

Det som kan förvirra denna syn på assistansersättningen är att den typiska assistansberättigade personen vanligen inte uppfattar att de mottar en ekonomisk ersättning. Detta beror på att det är brukligt att Försäkringskassan betalar ut assistansersättning direkt till den kommun eller assistansanordnare som utför den personliga assistansen. Detta sker med stöd av 51 kap. 17 och 19 §§ socialförsäkringsbalken. Lägg dock märke till att dessa paragrafer är undantagsregler och att huvudregeln är att den assistansberättigade alltid har rätt att få ersättningen utbetalad direkt till sig själv. Detta följer av 51 kap. 14 § socialförsäkringsbalken. När man är egenanordnare får man alltså assistansersättningen utbetalad direkt till sig själv.

Vi har redan nämnt att assistansersättning ska användas för köp av personlig assistans. Detta framgår av 51 kap. 4 § socialförsäkringsbalken. Av detta följer naturligt att assistansersättning inte får användas för något annat än köp av personlig assistans. Till exempel får man inte köpa en bil för sin assistansersättning och man får inte sätta in assistansersättningen i ett investeringskonto för att sen köpa aktier för assistansersättningen. När man köper assistansersättning från en assistansanordnare eller när kommunen anordnar assistansen går detta relativt smidigt eftersom anordnaren mottar hela assistansersättningsbeloppet som en intäkt. I praktiken har man alltså köpt en tjänst av anordnaren för ett pris motsvarande assistansersättningen. Det betyder att den assistansberättigade inte har kvar någon assistansersättning när månaden är slut.

När man är egenanordnare blir situationen dock mer komplex eftersom sättet man använder sin assistansersättning blir mer likt hur en assistansanordnare arbetar. Istället för att ens kostnader blir ett köp av en tjänst så blir ens kostnader de löner och lönebikostnader samt andra omkostnader som relaterar till själva anordnandet av assistansen. Eftersom kostnaderna blir mer komplexa blir det även svårare för egenanordnaren att säkerställa att all ersättning även faktiskt går till köp av assistans. Därför finns det när man är egenanordnade särskilda regler för att hantera att egenanordnaren inte sparar assistansersättning (eftersom detta är otillåtet).

I 51 kap. 20 § socialförsäkringsbalken framgår att man ska betala tillbaka den assistansersättningen som inte använts till köp av personlig assistans i samband med slutavräkningen. Av 51 kap. 15 § socialförsäkringsbalken framgår att Försäkringskassan regelbundet gör en slutavräkning av utbetald assistansersättning efter utgången av varje tidsperiod som assistansersättning är beviljad (som huvudregel beviljar Försäkringskassan assistansersättning i två sexmånadersperioder per år, och ni kanske känner igenom dem som ”avräkningsperioder” eller ”beslutandeperioder”).

Försäkringskassans slutavräkning om man köper personlig assistans av en assistansanordnare eller kommunen är relativt enkel, men om man är egenanordnare blir denna uträkning mer komplex. I sådana fall kommer Försäkringskassan enligt 7 § förordning om assistansersättning kräva att man som egenanordnare lämnar en redovisning av samtliga kostnader för lämnad assistans. Försäkringskassan kommer därefter att kontrollera denna redovisning för att säkerställa att alla kostnader har gått till tillåtna kostnader för personlig assistans. Vad som är en tillåten kostnad framgår av 5 a § i förordningen om assistansersättning. Om redovisningen visar att man har kvar utbetald assistansersättning kommer Försäkringskassan begära att man betalar tillbaka det kvarstående beloppet (detta följer av 51 kap. 20 § socialförsäkringsbalken).

Med denna kunskap om vad assistansersättning egentligen är kan vi nu förklara vad som är risken med att man köper administrativa tjänster av ett tillståndslöst bolag. När man gör detta kommer det tillståndslösa bolaget att fakturera egenanordnaren för sina administrativa tjänster. I teorin kan egenanordnaren därefter uppvisa denna faktura som en administrativ kostnad i sin redovisning till Försäkringskassan. Administrativa kostnader är en tillåten kostnad enligt 5 a § förordningen om assistansersättning, och i teorin ska Försäkringskassan därför acceptera dessa kostnader som en kostnad för personlig assistans för egenanordnaren.

Det finns dock ett problem med denna teori som gör att den inte fungerar i praktiken. Problemet är att enligt 51 kap. 16 b § socialförsäkringsbalken så kan assistansersättning inte betalas ut om assistans har utförts av en verksamhet utan tillstånd. Detta innebär att om den administrativa tjänsten som egenanordnaren köper av det tillståndslösa bolaget är att bedöma som ”för likt” ett köp av personlig assistans från en assistansanordnare, så kommer den administrativa kostnaden som egenanordnaren redovisar till Försäkringskassan att bedömas som att kostnaden inte gått till köp av personlig assistans. Försäkringskassan har alltså möjlighet att fatta ett beslut att underkänna egenanordnarens administrativa kostnader om Försäkringskassan bedömer att kostnaden inte faktiskt gått till köp av personlig assistans. När Försäkringskassan fattar detta beslut innebär detta även att egenanordnaren enligt 51 kap. 20 § socialförsäkringsbalken ska betala tillbaka den ersättning som Försäkringskassan bedömer att inte har gått till köp av personlig assistans.

Enkelt sagt kommer egenanordnaren alltså att bli återbetalningsskyldig för det tillståndslösa bolagets administrativa kostnader eftersom Försäkringskassan inte kommer att godkänna dessa kostnader. Detta sker två månader efter slutavräkningen enligt 51 kap. 15 §, vilket i praktiken innebär ett återkrav som sträcker sig ett halvår bakåt i tiden. Eftersom det tillståndslösa bolagets månadsvis fakturaret egenanordnaren för dessa kostnader kommer ju dock dessa pengar de facto att saknas, vilket leder till att egenanordnaren inte faktiskt har kvar den ersättning som Försäkringskassan återkräver i samband med slutavräkningen.

Det ska betonas att det tillståndslösa bolaget inte har någon relation till Försäkringskassan. Detta betyder att Försäkringskassan inte kan återkräva någon assistansersättning från det tillståndslösa bolaget. Alla återkrav kommer att ställas på egenanordnaren, och det tillståndslösa bolaget kostnader är att jämföra med om egenanordnaren exempelvis hade köpt en bil för ersättningen man fått från Försäkringskassan. Försäkringskassan ser detta som ett felaktigt nyttjande av assistansersättning och kommer att kräva tillbaka pengarna från egenanordnaren.

Det ska även betonas att eftersom återkravet riktar sig direkt mot en rent administrativ kostnad så har den assistansberättigades rätt till assistansersättning ingen betydelse för återkravet. Trots att assistansen är korrekt utförd och den assistansberättigade har rätt till assistansersättning så kommer egenanordnaren ändå att drabbas av återkravet.

Utöver detta ska även tilläggas att vi fått kännedom om de som köper administrativa tjänster av tillståndslösa bolag ofta överför all assistansersättning till det tillståndslösa bolaget för att de ska kunna hantera egenanordnarens löneutbetalningar till ”sina” anställda (alltså de personliga assistenterna). Detta innebär att inte enbart kommer egenanordnaren att drabbas av ett återkrav från Försäkringskassan, dessutom har egenanordnaren gett bort alla pengar som de egentligen behöver för att betala för sina faktiska kostnader för personlig assistans. Detta betyder att inte enbart kan egenanordnaren drabbas av skuld gentemot Försäkringskassan som följd av återkravet, dessutom kan egenanordnaren hamna i en löneskuld gentemot sina personliga assistenter som följd av att man inte klarar av att betala ut deras löner!

Sammanfattningsvis innebär detta upplägg när man som egenanordnare köper administrativa tjänster av ett tillståndslöst bolag enorma risker för den assistansberättigade. Vi vill därför starkt varna för detta upplägg. De risker vi förklarat i denna skrivelse är inte enbart teoretiska, utan vi har sett flera exempel på när detta faktiskt har hänt. Vi vill därför varna alla som befinner sig i denna situation. Avbryt ert samarbete med tillståndslösa bolag och sök er till verksamheter som har tillstånd att arbeta med LSS-tjänster! Ni kanske inte helt kan undvika att ni drabbas av återkrav, men ni kan i vart fall minska återkravets storlek genom att agera så snabbt som möjligt!